Jag leker med ljuset som brinner så fint, fast jag vet att jag inte borde. jag kan inte sluta, att sluta e för svårt. jag känner sorgen inom mig, rädslan och hatet, rädslan av att bränna ner huset och hatet av att sluta. jag lekar med ljuset som om det inte var någoting, som om det inte hade känslor, kärlek eller liv. när jag ser på ljuset så är det som att se på mig själv för jag vet att det fins någon som leker med mig och inte kan sluta. men jag vet att den som leker med mitt liv, som ser mig som en marionett och bara rycker i mina trådar.en som inte bryr sig om mina känslor kommer att bli skadad. jag försöker att klippa av trådarna men det hjälper inte. det kommer altid nya och dom e starkare än förra gången, jag bryter ihop och vill bara gråta, en gråt som är av vatten och blod.men en sak ska du veta, att om du fortsätter att leka med mig och såra mina känslor kommer du att bli bränd av sorgen och hatet. 

// kramizar (jag kan vara djup) det här e den finaste dikten jag har skrivit